Det finns ett lyssnande drag i Birgitta Burlings måleri. Hennes målningar är med sina stora öppna dukytor ovanliga i ett svenskt sammanhang. De stora dukytorna är lämnade bara, här och där snabba stackatoanteckningar. Anteckningar, eftersom de blanka ytorna för tankarna till ett blankt blad i en anteckningsblock. På ytan spridda noteringar. Som minnesanteckningar eller positionsangivelser. Någon har lyssnat och noga noterat.

Målningarna har ett liggande landskapsformat, som breda spektra möter de rummet. Birgitta Burling talar om att hon tänker sig att det hon målar på duken också lämnar spår på duken baksida. Som tredimensionella förhöjningar i form av penseldrag, dolda men ändå närvarande.

Det stora och liggande formatet får blicken att röra sig över dukytan utan att kunna uppfatta allt på samma gång. På samma sätt som blicken rör sig över ett rum. På samma sätt som medvetandet rör sig över vårt inre. Det oöverblickbara som en grundläggande del av vår upplevelse av världen. Vi har vårt medvetande där vi har noterat minnen och där avtryck av alla våra tidigare upplevelser finns. Sedan finns rummet där vi befinner oss, fullt av företeelser och intryck – ett ständigt pågående varande som möts i oss och dubbelexponeras mot våra tidigare upplevelser. En ut- och en insida, en framsida med en tredimensionell osynlig baksida. Precis som Birgitta Burlings målningar.

Ur målningarna kommer skulpturer som tar plats i rummet. Små knyten av tyg, doppade i porslinslera och sedan glaserade. Ihopsnodda som stängda men ömt vårdade minnen. Tankar som kan lyftas upp och vridas och vändas på.

Jag tänker på rokokon. Elegant och lätt, en illusion av att allt sker utan ansträngning. Det djupt privata och därmed allmängiltiga. De rundade, fysiska formerna som talar om kroppen och om snabba lätta noteringar. En anteckning om en sensuell upplevelse snarare än upplevelsen i sig själv. Som en Jäderlundsk notering om ljus eller för den delen en Cy Twomblysk anteckning om årstidernas gång och vaga arkaiska minnen av Bacchus.

Och det är här som Birgitta Burlings måleri blir så ovanligt i en svensk kontext. Svenskt måleri  relaterar ofta till den djupt fysiska delen av varat, berättar om kroppen i världen, en tradition som kopplar upp sig mot holländsk 1600-talsmåleri. Eller så relaterar det till en amerikansk Jackson Pollock-tradition där måleriet och färgen är en väg för att nå fram till varat grundat i rummet. Då talar Birgitta Burlings verk om varat i medvetandet. Inte ett medvetande friställt den yttre världen, inte fångat i det inre, utan i ständig korrespondens med världen och jagets pusselbitar.

Hertha Hanson

Karlstad 2020